Tystnad

Imorse, söndag morgon, gick jag ut tidigt till hästarna. Jag är ju hästvakt denna vecka och har eget ansvar för sex stycken - min äldstadotter och hennes sambo som i vanliga fall sköter om allt detta är på välförtjänt semester och hälsar på sin lillebror (min son alltså!) som ju jobbar på Gran Canaria just nu. Det där med hästvakt och mockning och täcken och foder och olika hagar och passning är ett kapitel i sig, det kommer nog mer om det sen...

Men det som var så fantastiskt i morse var tystnaden!

Vi bor ju mitt i skogen. Vi har knappt några grannar, dem man ser är långt bort. Ändå bor vi nära stora vägen, så det är ett ständigt brus av trafik som jag knappt märker längre men som är ständigt närvarande.

I morse var det tyst. Söndag morgon. Långtradarna kör inte. De flesta ligger hemma på örat och sover. Det har nyss blivit ljust och det är kallt och kristallklart. Inte en vindpust. Frost i gräset. Nästan alla löv har fallit av träden och åkrarna ligger bruna och nakna. Det var så tyst men tystnaden var enormt innehållsrik och jag kände mig som flyttad till en annan värld. En mycket större värld. Men fler nyanser, mer rikedom, mer utrymme och mer information. Det var tyst, men egentligen inte alls tyst.

Jag HÖRDE! Jag kunde höra alla de små ljuden, och från långt bort! Någon som slog i en dörr på andra sidan ån. Biffkorna som råmade hos grannen flera kilometer härifrån. Fåglarna. Jag hörde till och med rådjuren som flydde ur hästhagen när jag kom ner med hästarna. Det kändes som om jag hörde himlen, luften, marken och vattnet, rent och oförstört, så som världen är avsedd att vara. Så mycket information och intryck som jag i vanliga fall inte har tillgång till för att trafikljuden ligger som en täckande matta i vägen.

Tystnad håller på att bli en bristvara. Eller tystnad, helt tyst, absolut tyst, tror jag inte man vill ha det, eller ens att man mår så bra av. Men utrymme där bara naturen låter. Det finns platser på jorden där det är tyst, norra Sverige till exempel. Eftersom jag är uppvuxen där, om än i en liten stad, tror jag att jag är van och beroende och har någon sorts grund i mig för hur det "ska vara". Här är det sällan tyst. Inte ens mitt ute på en sjö eller längst in i svampskogen. Man hör alltid ljuden från människornas konstruktioner. Bilar, tåg, flyg, fabriker....  Vi fyller våra liv med ljud, fläktar, elektriska motorer och andra prylar, skvalmusik, telefonsignaler. Det fullständigt hjärndöda plingandet från lilladotterns tevespel som kan göra mig galen...

Jag behöver tyst. Jag längtar till tyst. Ändå är till och med mitt gamla, omoderna hus på landet fullt med ljud. När jag är ensam stänger jag av märker jag. Aldrig nån teve som står och pratar, ingen radio, ingen musik, jag går och drar ur apparater och stänger av sånt som surrar och låter. Jag plockar till och med ur batterierna ur en del klockor. Men det är ju så sällan jag är ensam. När familjen är hemma är det buller och bång för det mesta... Det är ju härligt det också, på sitt sätt.

Men jag tror jag behöver skapa en tyst tillflyktsort för mig själv. Och kanske för nån annan som fungerar som jag. Var och hur har jag ingen aning om. Än. Men det löser sig...