Funktion

I novembermörkret rör jag mig. Fungerande. Ser bra ut, tror jag, från utsidan. Hur det ser ut från insidan vet jag inte riktigt. Förlorar mig i en bok. En fantastisk bok. Shantaram. Skriven av och om en man som är både förbrytare, fängelsekund, rymmare, knarkare och en massa andra saker. Många saker jag har väldigt mycket fördomar och åsikter om. Ändå kan jag inte låta bli att älska honom och hans berättelse. Han skriver så det smakar, luktar, kittlar, bränner.... Hans ord målar upp hela scenariot för min inre teater och jag andas Bombay och de afghanska bergen.

 Flykt. Kanske. Vila. Möjligen. Ebony och Ivory, min svarta och min vita hund vilar vid mina fötter. De heter inte så men det är så de ser ut just nu. Skavfötters. Nästan lika stora. Den lille är på väg om. Stor blir han. Slyngel är han just nu. Jag sitter vid min brasa. Känner mig lite ensam utan min stora längtan. Den verkar ha tagit semester. Utan den blir det mest tomt. Vem är jag då? Vart strävar jag? Vad definierar mig? Funktion?

Emellanåt flödar jag genom stråk av inspiration. En ide, en till, fyller mig, tar över mig för en stund, får mig att leta fram papper och penna, anteckna, strukturera. Skapa reda ur det orediga. Hitta de gömda linjerna och riktningarna i något som kan förefalla fullkomligt oorganiserat. Det kan jag. Det är min funktion. Samla en massa input. Hitta en öppning. Sortera runt strömmarna som börjar bildas runt öppningen och låta flödet ha sin gång. Rätt vad det är föds något. En text, ett utkast, en affärside, en kurs, en träff, en middag, ett samtal. De egensinniga infallen som verkar komma av sig själv, utanför boxen av det som alla förväntar sig, de är min funktion. Jag är deras kanal. Kanske för att jag vågar lyssna. För att jag har försvagat mina försvar och aldrig haft några egentliga konventioner att hålla mig till. Därför kommer de genom mig.

Varifrån? Visste vi det visste vi nog också svaret på de stora frågorna om varifrån vi kommer och varför vi är här. Det kollektiva omedvetna enligt Jung. De Ashkaiska Arkiven enligt somliga. Det bioenergetiska fältet säger några. Morfogenetiska fält talar Rupert Sheldrake om. The Field, säger Lynne McTaggart. Att det finns en massa information tillgänglig för oss från källor vi inte alltid kan härleda tror jag inte många säger emot. Intuition, vad är det? Kanalisering? Kreativitet? Inspiration? Ibland tänker jag att det kommer från samma ställe, alltihop. Någonstans ifrån som vi alla har tillgång till. Vi har bara glömt det. Tänk om min funktion är att komma ihåg? Återupptäcka? Integrera? Minnas, vem jag egentligen är och varför jag är här? Precis som du och alla andra. Än en gång inse att vi alla är samma. Att vi hör ihop. Så jag tror jag återvänder till brasan. Och min bok. Och min rasande, kärleksfulle och ordgeniale romanhjälte..... Kram!

Form

 

Bilden är från ekosalen i Sala Silvergruva - en inverterad form som skapats av människohand

Mitt i det formlösa, riktningslösa november fascineras jag av form. Av hur vi människor skapar form av allting. En låt har en form, som vi känner igen och följer. Görs det något som avviker från formen för mycket finns det inte. Om det skiljer sig något kallas det kreativt eller nyskapande. 

Allt gör vi form av. Om vi rör på kroppen blir det form. Yoga, styrketräning, promenad. Det har en form, en rörelse, ett språk, en uppsättning tillbehör, rum, kläder, skor. Om vi skriver böcker har det en form: Början, upptrappning, klimax, avslutning. Går vi på seans har det en form, "jag känner en man, han är lång, han har ett budskap, han är ledsen att han inte visade dig kärlek när han levde..." ett sätt att prata, ett sätt att formulera informationen som känns igen. Tidning har form. Till och med en blogg har form. Jag skapar den och följer den sedan slaviskt. En bild. En text. Ett innehåll som blir någorlunda förutsägbart...

Fester har form. Semesterresor. Arbetsdagar. Tid. Fredagar. Ett år i livet. Andliga upplevelser har form som visserligen kan variera något i olika mystiska och religiösa traditioner men visst har de en särskild form att följa. När man upplever något som saknar form, eller åtminstone saknar igenkänningsbar sådan, blir man ensam. Därifrån går inget att förklara längre. Kommunikationen som definierar vår existens omöjliggörs. Och då finns man inte, lika lite som det formlösa man upplevt.

Det tröttar mig. Samtidigt som jag förstår nödvändigheten. Vårt enorma behov av att skapa reda i sådant som inte går att reda ut. Det tröttar mig troligen för att jag inte kan inordna vare sig det jag gör, den jag är eller det jag för tillfället upplever i någon form jag känner till eller har ork att skapa och definiera.

Så för nu tillåter jag mig att vara som november. Grå. Kulen. Introvert. Utsiktslös. Skitig och lerig. Varm på insidan, i lyans mörker. Emellanåt upplyst av klara skyar, blå himmel och en vacker men lite lam sol som varken värmer eller lyser upp på allvar men ändå fortsätter att försöka. Inte på väg någonstans. Utan större mening eller mål. Görande det som görs och varande det som är. Bara just nu. Och just precis nu tämligen blötlagd.

Stilla

Det blev stilla. Efter så mycket intryck och kringfarande drog sig stillheten samman omkring mig. Det ser nog inte så ut för någon annan. Min kropp gör det den gör. Jag uträttar det jag ska. Går och står, fungerar och genererar det som förväntas. Inuti blev jag som stormens öga. Stilla. Lugn. Jag har haft mycket klienter sen jag kom hem och det känns lugnt och skönt.

Bilden ska symbolisera the Gayatri Mantra.

om bhūr bhuvaḥ svaḥ 
tát savitúr váreṇyaṃ 
bhárgo devásya dhīmahi 
dhíyo yó naḥ pracodáyāt

Mantrat finns i en fantastisk tonsatt version med Deva Premal som jag brukar ha på i bakgrunden när jag behandlar. Jag upptäcker att jag faktiskt kan de flesta mantran eftersom jag spelar hennes skivor så ofta. De ligger och nynnar i mitt sinne. 

Funderar över vad nästa steg ska bli. Behövs det något nästa steg? Livet rullar på så fint och det är vinter och horisonterna minskar. Tid att reflektera, gå inåt, integrera, fylla på sinnet. Tända ljus. Elda brasor. Resonera med vänner. Gå ut i kylan och använda kroppen för att sedan få komma in och njuta det varma vattnet som mjukar upp ömma muskler. Jag vänder mig ifrån pressen att göra, uträtta, åstadkomma. Det räcker. Det är bra som det är. Det blir tillräckligt ändå. Höst. Vinter. Jag följer naturen och moder jord. Bejakar min sanna natur. Och erkänner - vill man vara mindre metafysisk kan man helt enkelt kalla det lättja! 

Studsar

Så kom jag så sakteliga hem igen, bara för att direkt studsa iväg imorgon igen. Det är roligt! Nu blir det bara ett par dagar, sen blir jag hemma och njuter november hela tiden. Eller vad det nu är man gör i november. Egentligen. Omtumlande vecka har jag haft, den som gick, och inte är jag riktigt säker på vad jag tycker och vad jag varit med om egentligen. Inte min kopp the känns det som, just nu. Men jag tar tid på mig. Och funderar mera.

Om Spanien tyckte jag mycket. Väldigt mycket. En vinbutik med så många sorters spanskt vin att det inte går att föreställa sig, som dessutom heter "hos änglarna" ungefär - med några änglar utanför. Häftigt. En fantastisk chokladupplevelse med "hot chocolate" som var som tjockflytande mörk chokladsås och skulle ätas med sked, eller doppas i med "churro" hur man nu stavar till det... 

Maten, fantastisk. Tänk så jag har ätit. Buffe varje dag. Efter min de-tox period här hemma... Trodde jag hade lagt på mig tio kilo, men näää... Det hände inte så mycket neråt när jag slet, men å andra sidan inte så mycket uppåt heller när jag förlorade mig i frestelserna. Min kropp är så stabil. Och snäll. Tack kroppen!

Ungefär så här såg det ut där vi var. I sol och storm. Stormnatten var oerhörd, stor, vacker och lite ruskig... Levande. Oerhört levande. Med havet så nära, vinden rakt in genom balkongdörren...

Imorgon ger jag mig av igen. Inte så långt. Bara till London. Ska vara med och prata på ett inspirationsseminarium. Min största fördel är nog att jag är utlänning. En expert är ju en från en annan kommun lärde jag mig tidigt i min karriär. Vad blir man då när man är från ett annat land? Internationell - typ? Det blir kul. Den här sidan är bra, min läromästare från det att jag var 18, Mike Pegg är grundare och huvuduppmuntrare som vanligt och här finns massor av tips och förslag och ideer och duktiga människor. www.thestrengthsfoundation.org

Så håll tummen för mig på torsdag kväll, jag kommer att ta med mig Sala och silvergruvan som ett exempel på hur man kan använda styrkor hos en plats och hos människorna där för att utveckla även den affärsmässiga sidan. Det har varit härligt att leta bilder och tänka på alla härliga personer och roliga saker vi gjorde under min tid där - vilken förmån att få ha varit med om det!  Så när jag nu slutat vara Salabloggare kan jag ta med mig Sala ut i världen på riktigt!

Allt för nu. Foto Lisa Ritter och Katie Zahn. Kram