På väg...

 

Jahaja...

Så var hon på väg igen, skitkärringen... trollpackan...

Med fullt utbredd packnoja, kämpandes för att komma ner till tio kilo för att jag var för snål att betala för incheckad väska (SÅ DUMT!!!) mitt i natten när jag ska upp fyra igen... sätter jag mig och skriver blogg..

Fick ju sparken från min gamla för att jag var så dålig på att uppdatera, och med den arbetsledare jag har nu (se bild ovan...) så kommer det inte direkt att bli lättare... Så jag kämpar på! Eller tycker att det är lite roligt.. Eller...

Ska till Barcelona, eller lite utanför. Har inte riktigt hunnit sätta mig in i vad det är jag ska göra än... Utbildning är det, så mycket vet jag. Psychonoetics, det vet jag också. Något känner jag till om vilka som ska vara där. Mina chickas, mina raraste vänner från Harry Potter-skolan kommer att vara där, de flesta. Solen längtar jag till. Och havet. Och slippa frosten. Och hösten. Tror jag fått en liten släng av höstblues sista veckan. Märkligt, när man verkligen inte har någonting i hela världen att klaga på... 

Så jag packar lite till. Måste duscha. Hitta mina skor. Hoppas jag klarar lilla väskan igenom incheckningen trots att den väger lite mer än tio... Bara väskan väger tre.... datorn säkert tvåochetthalvt... hua!

Jag har ju blivit med Macintosh, släpbar, begagnad men dock! TIll makens förtjusning, han som redan är frälst!

Har haft Londonbesök här i helgen. Klienter. Familjen har börjat plocka av tegelpannorna på logen som ska få nytt tak. Ungdomarna har kommit hem och tagit över hästjouren, puh! Livet snurrar på och nånstans mitt i virveln av allt som sker finns jag. I ett nav av lugn, där mycket snurrar runtomkring.

Var och hälsade på nytillskottet i bekantskapskretsen i fredags. Äntligen får jag träffa lille E. som blivit dryga två månader. Hans mamma, som är mamma för första gången, är nog den vackraste lilla mamma jag sett. Hon lyser. Ni vet hur det är när det bara blir rätt. När allt ramlar på plats och går som det ska. Alla hormonerna kickar in, barnet mår underbart, mamman är omtumlad och förälskad och ingenting är som förr. Att bara få kliva in i deras rum, i deras närvaro och känna, uppleva och minnas är en sån förmån. Jag blev kär också. I lille E. Och hans goa mamma som är så värd att få ha det som det är just nu. Jag har känt henne länge och sett förändringarna. Nu ser hon ut nästan som hon gjorde när hon var riktigt ung. Bara med mera djup. Helt underbart!! Mera bebisar åt folket!!! (såna som sover på nätterna och är goa och glada menar jag förstås...)

Gonatt världen. Och familjen. Och adjö ett tag. Vet inte hur mycket jag kommer att kunna skriva om ens något, men jag har lillMacen med mig så hoppet finns. Viva Espana och ha det gott här hemma!