Tre hårda grabbar....

Jag har ju en man i mitt liv som är väldigt duktig på att fotografera. Därför brukar jag be honom om bilder till olika saker jag gör. Blogg t.ex. Möjligen borde då bloggen bli en kombiblogg, mannenåjag's blogg som vi gör tillsammans. I julas gjorde vi en bok tillsammans, som trycktes i bara några få ex men finns i pdf på nätet, fanns iallafall, på min hemsida, jag har nog plockat bort alla länkar nu. Det är lite kul, hans bilder och mina texter.

Idag bad jag honom som vanligt om en bild till bloggen och efter en stund kommer han med ett underfundigt leende och säger att han har skickat över en. Och vad får jag??? Inte en utan fyra!! Men ok. Jag tar med dem.
Här kommer de: Får jag presentera tre viktiga män i mitt liv och ett fenomen?!
Ta-ta-ta-ta-ra - fanfar, THE WELL PLAYERS!

Det här är Clas. Clas Bas. Filmare. Jockey. Ridande fotograf. Sjunger Mustang Sally så man får ståpäls. Vi lärde känna varann 1995 när han var teknikchef och jag var vd för TV4Bergslagen som det hette på den tiden. Han har lärt mig mycket. Inget är omöjligt. Det finns inga begränsningar. Livet är större än vi tror och hästar är inte farliga! Bland annat. Dessutom är han sambo med en av mina raraste vänner och pappa till två härliga ungar som börjar bli stora de också!

 Sen kommer Mats. Nät-Mats. Mannen med koll på de nya medierna. Och den gamla musiken. Folkmusiken från Sverige och rockmusiken från utlandet. En fullkomligt överbegåvad musiker som kan spela på allt, komponera och arrangera vad som helst och dessutom gör det! Ser du en snygg hemsida så har han gjort den. Han reser över Sverige och världen och lär oss andra hur vi ska hantera allt det där som finns precis vid våra fingertoppar, ute i cyberspace... Mig har han också lärt mycket. Om kärlek och att verkligen orka stå kvar i kärlek även när det blåser både orkan och cyklon samtidigt. Om lojalitet och vänskap. Om eldsjäleri. Om texter och ord. Och mycket annat.

Till sist förstås Tord. Tord Ford. Han har kört Ford i många år nu. Väldigt många. Kanske för många. Sen den här bilden togs har han slutat snusa, tack gode gud säger jag! Livet blev mycket lättare, åtminstone för mig, troligen inte för honom. Mannen som tar alla vackra bilder, men jag undrar om han verkligen har tagit den här? Många talanger har han, även utom fotograferandet. Han spelar. Sjunger. Underhåller och tokar sig. Där vissa andra lokala trubadurer (läs Dan Viktor) har gjort den låga svansföringen till sitt adelsmärke gör denne man precis tvärtom. Hans späda pojkkropp och fenomenala dansteknik och enormt genomarbetade version av Lena Ph's "det gör ont" har fått många kvinnor att falla ihop... om han får säga det själv iallafall. Vad de egentligen föll ihop av låter vi vara osagt... Han älskar whisky och leder whiskyprovningar. Han dressar upp i snygg eller mindre snygg 1700-tals-stass och presenterar Sätra Brunns historia för gäster som sina alias Erik Styvnacke eller Walentin Wolf. Om han lärt mig något?? Det tror jag vi spar... det ryms inte riktigt här på en liten blogg.

 

Till sist natten. Den mjuka augustinatten när Wellplayers avslutar säsongens sommarpubar på Sätra Brunn. Det här inlägget får bli en liten kärleksförklaring till musiken, till Brunnen, till alla som spelar där och det enträgna arbetet med sommarpubarna som nu, efter åtta somrar, börjar bli en institution. 60 stycken har det blivit genom åren. Till den första kom 7 personer. Till den andra kom femton. Till den tredje strax under trettio. Så har det fortsatt, uppåt i sakta mak. Denna sommar tror jag inte det var under trehundra en enda gång och omkring tusen som mest. Det är ett fenomen, faktiskt, även om jag varit med och skapat det själv. En härlig "byfest" där alla är välkomna, inget inträde, god mat och ädel dryck och sommarstämning. Sen får man lämna en slant i utträde när man går, om man vill och tycker man har råd. Tack vare detta kan pubarna fortsätta, eftersom så många gör det och bidrar med en slant, förutom att de handlar öl och mat! Kom nästa sommar, all info finns på www.satrabrunn.se

Förresten kan man investera i samma brunn nu om man vill. Dra sitt strå till stacken för att den ska kunna överleva som sammanhållen enhet. Jag har ju hoppat av förstås, men stödjer förstås brunnen ändå! Min karriär har ju varit spikrak där - började som tf vd för åtta år sedan och nu har jag avancerat till sommarvikarie i receptionen! Det är grejor det!  KRAM