Tidsresor...

Har haft en kär vän på besök. Vi gick gymnasiet ihop, för länge sen, däruppe i norr. Vi är väldigt olika och ändå känns det som så bekant. Vi ses sällan. När vi ses fortsätter samtalet där det slutade sist. Vi känner varann så väl. Det finns inga masker eller förställningar. Bara sant. Vi vet varandras framsidor och baksidor. Det är så tryggt och så fritt. Kärlek. Ovillkorlig. Precis som hon är, så älskar jag henne. Så vacker. Så klok. Så lojal. Så nära. Så inihelvete stark och modig.

Att mötas igen blir som en resa genom tiden varje gång. Jag blir arton igen. Dialekten ramlar tillbaka och de välbekanta, främmande ljuden formas i min mun som de gjorde då. Jag fnissar åt samma saker. Vi minns tillsammans. Hur vi var. Hur andra var. Vi följer tidslinjerna framåt. Vad hände med den? Och honom? Och "hon dära" vad hände med henne tro? Vi uppdaterar nuet. Vem är du nu? Vem är jag? Vad har vi levt igenom sen sist? Jag reser fram och tillbaka i mitt liv och känner mig egendomligt berörd och naken. Sårbar. Och älskbar på samma gång. Genomskinlig.

Våra döttrar, de minsta. Inte riktigt lika gamla men ändå hittar de varann. Jag hör min lilladotter flytta sitt språk och anpassa, precis som jag alltid gjorde. Jag bytte tungomål, mellan norr och söder. Det var som två separata verkligheter jag levde i, sommaren på västkusten och vintern i norr. Var och en hade sin dialekt, så skild åt att det föreföll vara olika språk. Jag kunde inte hålla kvar, utan bytte, anpassade. Det gör lilladottern också. Redan efter några timmars inflytande av norrländskan. Det är lite roligt.

Så kärlek. Idag. Till tiden och historien och gamla, ljuvliga vänner som finns kvar i mitt liv. Till hösten och ljuset och löven som virvlar runt på min veranda. Till det onda som värker ut och slätas till. Tack, livet. Kram!