Form

 

Bilden är från ekosalen i Sala Silvergruva - en inverterad form som skapats av människohand

Mitt i det formlösa, riktningslösa november fascineras jag av form. Av hur vi människor skapar form av allting. En låt har en form, som vi känner igen och följer. Görs det något som avviker från formen för mycket finns det inte. Om det skiljer sig något kallas det kreativt eller nyskapande. 

Allt gör vi form av. Om vi rör på kroppen blir det form. Yoga, styrketräning, promenad. Det har en form, en rörelse, ett språk, en uppsättning tillbehör, rum, kläder, skor. Om vi skriver böcker har det en form: Början, upptrappning, klimax, avslutning. Går vi på seans har det en form, "jag känner en man, han är lång, han har ett budskap, han är ledsen att han inte visade dig kärlek när han levde..." ett sätt att prata, ett sätt att formulera informationen som känns igen. Tidning har form. Till och med en blogg har form. Jag skapar den och följer den sedan slaviskt. En bild. En text. Ett innehåll som blir någorlunda förutsägbart...

Fester har form. Semesterresor. Arbetsdagar. Tid. Fredagar. Ett år i livet. Andliga upplevelser har form som visserligen kan variera något i olika mystiska och religiösa traditioner men visst har de en särskild form att följa. När man upplever något som saknar form, eller åtminstone saknar igenkänningsbar sådan, blir man ensam. Därifrån går inget att förklara längre. Kommunikationen som definierar vår existens omöjliggörs. Och då finns man inte, lika lite som det formlösa man upplevt.

Det tröttar mig. Samtidigt som jag förstår nödvändigheten. Vårt enorma behov av att skapa reda i sådant som inte går att reda ut. Det tröttar mig troligen för att jag inte kan inordna vare sig det jag gör, den jag är eller det jag för tillfället upplever i någon form jag känner till eller har ork att skapa och definiera.

Så för nu tillåter jag mig att vara som november. Grå. Kulen. Introvert. Utsiktslös. Skitig och lerig. Varm på insidan, i lyans mörker. Emellanåt upplyst av klara skyar, blå himmel och en vacker men lite lam sol som varken värmer eller lyser upp på allvar men ändå fortsätter att försöka. Inte på väg någonstans. Utan större mening eller mål. Görande det som görs och varande det som är. Bara just nu. Och just precis nu tämligen blötlagd.