Gamla vänner

Häromkvällen träffade vi några av våra riktigt gamla vänner. Min mans vänner, egentligen. De har hängt ihop sen 15-årsåldern. Sisådär en fyrtio år! Ibland fasar jag lite för dylika träffar, att man ska begrava sig i forntiden och gamla minnen och att jag ska känna att jag inte hör till eftersom de flesta bravaderna inträffade innan jag kom med i bilden. Sen påminner jag mig själv om att jag varit med i trettio år och att jag varit vän med dem längre än den tid då bara Tord var deras polare. Och att det är fler som är med som är "bara" ingifta i gänget.

Och så blir det så vansinnigt trevligt. Fånigt ord, det där, trevligt, men faktiskt är det så det blir. Vi har följts åt så länge, inte väldigt tätt, men med jämna mellanrum. Vi har passerat stadiet av fester, bus, förälskelser och pinsamheter. Fasen när alla hade småbarn och man försökte umgås ändå, genom blöjbyten, sömnlöshet, bus och leksaker. Tonårstiden som vi alla halkat oss igenom mer eller mindre smärtfritt med alla våra barn. Och just nu den period när barnen är på väg ut, barnbarn är en reell möjlighet och livet som par än en gång hamnar i fokus.

Jag bli lite "ömhjärtad" när jag sitter där, omgiven av alla dessa rara, levande, riktiga människor. Jag känner dem på ett sätt så väl och ändå är det ständigt nya saker som kommer fram. Sant och naket pratar vi om våra liv, ibland över hela bordet med mycket skratt och stoj. Ibland i mindre konstellationer. Inte blir det någon kronologi eller struktur i samtalen precis. Små snapshots ur andras tankevärld och liv. Och det är perfekt. Helt underbart. Jag känner mig så rik och tacksam. Som har gamla vänner. Vänner som orkar förnyas, precis som jag. Som modigt går vidare i sina liv och möter både utmaningar och välsignelser. Som orkar bjuda på både framgångar och misslyckanden och vänligt lyssnar till mina.

Än en gång blir jag påmind om att "ingen människa en ö". Vi hör ihop, vi finns tillsammans och i dagens sekulariserade samhälle är det här min "stam" - mitt folk, dem jag lever med och förhåller mig till. Vi delar historia, nutid och en idé om framtiden. De här, och några till. Ungefär tvåhundra säger forskarna att våra ursprungliga stammar bestod av. Familjegrupperna om 30-40 individer. Ungefär så många orkar man hålla reda på även om vi försöker med mycket fler. Tur att det finns Facebook, för på något annat sätt klara men inte av det. Men min närmaste stam, dem håller jag koll på, även om vi inte bor tillsammans eller ses särskilt ofta.

Ett stort tack också till M&L, som orkar bjuda till, planera och vara värdfolk med härlig mat, gott vin och vackra hjärtan. Puss! Och jag bestämmer mig för att försöka bli bättre på att orka hålla i, bjuda in och ta hand om alla mina "gamla vänner" - alla dem jag uppskattar att jag har i mitt liv. De är viktiga. Och ni vet vilka ni är. Kramar till er alla!

Fångad av framtiden

Jag forskar just nu. Undersöker. Det är vansinnigt spännande. Så enkelt egentligen, men vilken effekt det har på dem jag utsätter för mina utforskningar!

Det är verkligen inget nytt, inget unikt och egentligen har jag hållit på med det i trettio år eller så. Att skapa visioner - tänka framåt, skapa, drömma och vara kreativ. Det som är nytt för mig är att jag inte begränsar. Hittills har jag alltid jobbat med fem år, en person, ett företag, en förening...avgränsat och definierat och den "allmänna" framtiden har möjligen framskymtat i bakgrunden.

Nu frågar jag, rakt ut, "Hur vill du att framtiden ska se ut? I din ideala värld, bortom allt gnäll, allt som är fel och allt som inte fungerar, hur ser det ut då?"

Ingen lätt fråga och inget man svara på i en handvändning sådär, tycker du kanske. Svårt. För stort. Måste man käka elefanten hel, kan man inte ta det i små bitar?

Men någon sorts dynamit, eller dynamik, finns det i själva frågan och i det faktum att den är så öppet ställd. Den lämnar oss sårbara, blottade, synliga. Om jag talar om hur jag vill att det ska bli riskerar jag att bli kritiserad, att ha fel, att nån tycker det är dåligt, det som är ömtåligt och vackert för mig. Vi fastnar också i hur min vision ska fungera med någon annans, i vad som finns i människans grundläggande natur och inte, i hur förändringen ska ske och vilket priset blir.

Just nu tror jag att det viktigaste är att fundera, att skapa med tanken, att tänka i möjligheter och att göra det rätt långt fram - invändningarna får man ta sedan och om visionen är klar, bilden tydlig och inriktningen självklar, då löser sig allt efter vägen. Om jag vet vart jag vill kan jag göra val i nuet som stödjer det jag vill ska hända!!

Om du läser det här och tankarna börjar sätta fart, snälla skriv en kommentar! Jag vill så gärna höra, vill ta in, vill se det gemensamma och det som skiljer oss, jag vill förstå - att det finns det som driver oss, inte bara mot en säker undergång utan kanske mot något som är väldigt annorlunda - och väldigt bra!! Jag är inte naiv, jag vet att det inte är lätt, att det inte finns några quick-fixar - men om vi inte ens tänker eller pratar om framtiden, blir det lättare då? Knappast! Ha roligt med dina funderingar, det har jag! Kram!

Min egen svarta hingst….

Foto Maja Berglind

Jaa, han är väl ingen hingst, egentligen, och inte är han riktigt svart heller, mera mörkbrun. Men han är faktiskt min. Och jag känner mig lite som Alec i böckerna, som sakta blir vän med det väldiga djuret.

Jag har blivit med häst efter tolv års uppehåll. Inte uppehåll med hästar, men någon egen har jag inte haft sedan jag väntade yngsta dottern. Då fattade jag beslutet, som nog är det enda jag verkligen ångrar i mitt liv, att sälja min häst som jag hade haft sedan han var fyra månader. Det blev en lång och tragiskt historia som tog en ände med förskräckelse, men den lärde mig väldigt mycket och faktiskt öppnade mig för den flerdimensionella relationen mellan människor och hästar. Det är en spännande historia i sig men den tar vi en annan dag.

Jag har aktat mitt hjärta sedan dess. Inte velat komma riktigt nära. Inte orkat ta in någon igen av rädsla för att bli besviken än en gång. Precis som det kan vara i kärleksrelationer mellan människor. Jag har inte på allvar velat ha någon häst, inte tyckt att jag haft tid, ork eller utrymme i mitt liv - eller i mitt hjärta.

Men så, för några år sedan, kom det en häst till vårt stall. Hux flux, sådär som det blir, så kom han. Flyttad från ett annat ställe, skadad och deprimerad. Han hade tappat kontakten med sin själ. Han gick långsamt ut i den nya hagen med huvudet sänkt och öronen sorgset fallande ut åt sidan och bara ställde sig i mitten utan att röra sig eller bry sig om att det fanns andra hästar där. Han såg stor, kantig, klumpig och raggig ut och hade ingen utstrålning alls.

Sakta kämpade vi för att få honom frisk och glad igen. Mest svärsonen som fått hand om honom förstås. Jag hjälpte till, med mina behandlingar, nån ridtur och lite pyssel. Efter en tid var det dags att starta igen, på travbanan. Vår fina häst som repat sig fint var väldigt spänd och den allmänna meningen var - Jaja, vi får se om det går, annars får vi väl skicka honom….  Jag såg honom då och visste att han förstod vad som stod på spel - när han äntligen vågat börja öppna sig för livet var det kanske slut? Jag hade ett långt "samtal" med honom då och lovade - vet inte vad som flög i mig riktigt - att vad som än hände på loppet dagen efter så skulle han inte behöva bli korv. Jag skulle ta ansvar för det.

Han åkte, sprang och gjorde det jättebra. Han är en väldigt starkt häst, både fysiskt och psykiskt. Efteråt när han kom hem stod han och bara lyste i boxen, så nöjd med sig själv och så stolt. Han tittade på mig som "hur kunde du tvivla?" men det kändes som om det var med ett litet småleende, om nu hästar kunde le!

Jag var ju tvungen att berätta för hästens ägare att den dag han inte tyckte att hästen skulle springa mer hade jag lovat att ta hand om honom - så jag sa att jag måste få köpa honom när hans dagar på banan var över. Ägaren bara skrattade, men vänligt, åt den fåniga tanten som tyckte hon hade pratat med hästen och sa att det där löser sig nog.

Sen var det som om hästen bestämt sig för att jag var hans människa. Han särbehandlar mig, väljer ut mig, tar hand om mig som en prinsessa. Han är så mjuk, så ömsint och så vänlig mot mig. Han balanserar min energi när jag är i obalans. Grundar ner allt som inte ska vara där och befriar mig, utan att själv ta åt sig något. När jag rider går han så sakta och försiktigt och lämnar alla löptendenser därhän. Vänligt promenerar han ut med mig. Stannar när jag klarar av att samla mitt inre stopp - kommunikationen genom munnen och bettet fungerar inte som på andra hästar. Den här har lärt sig att ju mer tryck man får i munnen, desto fortare springer man. Det här är också hästen som fick bremsas och tvingas för att ens kunna sela och ta ut. Visst är han lite ivrig i starten och just när man ska sitta upp. Visst känner man löphuvudet kicka in om man rider bredvid någon annan. Men så minns han, ja visst ja, tanten på min rygg, ok, vi tar det lugnt.

Och nu, för någon månad sedan, var hans travkarriär över. Vid nio års ålder anses man som gammal och eftersom hans ben inte ville bli riktigt bra nog för travet blev det dags för pension. Ägaren höll sitt löfte och skrev över hästen på mig. Sakta har vi satt igång ett helt nytt arbete, en helt ny fas i hans (och mitt) liv. Att bära ryttare innebär att man måste fördela om vikten, flytta den från framdelen bakåt. Man måste som häst bli stark i sina ryggmuskler och bakben för att orka och lära sig helt nya rörelsemönster som inte handlar om att trava så fort som möjligt på rakt spår. Böja sig, gå i cirklar, byta gångart, stanna på kommando, trava sakta och så småningom det mest förbjudna - galopp…

Försiktigt bygger vi från noll. Lär oss varandra. Hittar tillit och trygghet. Tränar små små saker. Hela tiden med kontakt som det högsta målet. Att lyssna på varandra. Inte bara han på mig, utan också jag på honom. Vad betyder det när det tar emot? Vad vill han? Varför är detta svårt? Har han roligt? Hur kan vi göra detta så att han blir så harmonisk som möjligt, ett jämnt flöde, jämn kontakt? Och så får man försöka undvika och "lära av" sådant som inte fungerar i det nya. Springa jämsides på travbanan är ingen briljant idé. Trava fort får man försöka låta bli. Livet är ingen tävling längre.

Det kan bli bra. Jag som alltid varit en dressyrsnobb, om än på intet vis framgångsrik, sitter på min "gamla travare" och tycker det är roligt. Rent av fantastiskt. Han är så känslig. Så uppmärksam. Så i kontakt i varje ögonblick. Och jag är annorlunda jag med. Mjukare. Djupare. Mer uppmärksam och lyhörd. Mindre inställd på min egen dominans. Mer medveten om när jag är rädd och när jag är lycklig. Och så tacksam för att få vara tillsammans med en varelse som han. Som valt mig. Och tillmakat sig in i mitt stängda hjärta. Tillsammans skapar vi något som blir vårt eget sätt att vara kentaur, att vara ekipage, häst-människa, tillsammans. Det kommer inte att se ut som traditionell dressyr. Men kanske är detta hästen jag kan förverkliga min gamla dröm tillsammans med - att rida helt utan sadel och träns, i full kommunikation i varje rörelse.

Hur det nu än blir med det är jag tacksam för Hästen i mitt liv. Att jag vågat öppna mitt stängda hjärta igen. Att jag får vara med om gåvan att vara vän med en häst på allvar och med just den hästen. Att den villkorslösa kärleken som finns där faktiskt gör skillnad på hela mitt liv. Tillsammans med honom och med andra hästar är jag faktiskt en bättre människa. Jag glömmer alla mina fel och brister, alla tankevurpor och spänningar jag alltid ägnar mig åt i relationer med människor. Jag bara ÄR. Väldigt nära min kärna, min essens, precis som han och alla andra hästar är alltid. De har inte glömt, eller förställt sig. De ÄR. Så jag och min nästansvarta, nästanhingst vandrar fram på vår egen lilla väg, till åtlöje tycker somliga, patetiskt tycker andra men vad spelar det för roll. Vi är vänner och vi har varandra och vi kommer att bli den bästa kentaur vi kan bli!

Kaffefläckar...

Idag blev det ett litet inlägg på den engelska bloggen kajsaenglish.blogspot.com
Jag kör fast i min överambition igen. Min tro på att allt ska göras samtidigt. Så jag fick lite hjälp på vägen. Med kaffefläckar över mitt senaste kreativa flöde.

Nu har jag administrerat hela morgonen. Det är som lättare som man säger i Norrland. Svårast av allt är att skapa något ur ingenting. Abstraktionsnivån är väldigt hög och då behövs ställtid, uppladdning, tid för grodd. Ingen återvändo nu. Ska försöka rekonstruera mina mindmaps ur kaffeträsket, det är nästan som administration :-) och sedan ge mig ut på en promenad i skogen. Kanske har vinden och träden lite att berätta för mig idag?

Om det här med Healing...

(samma blogg på engelska idag)

Idag började det som ett blogginlägg med blev fem sidor text om Healing eller energimedicin... Skulle bara skriva lite för att börja min resa ut ur garderoben och publicera lite tankar - men det bara flödade och blev alldeles för långt för att lägga ut här.

Ett nyckelcitat som jag burit med mig länge är "Att föra någon varsamt tillbaka till sig själv...." som jag tror att jag har tagit ur Francesco Alberonis "Förälskelse och kärlek" som kom 1979. För mig är det vad det handlar om. Vår livsväg för att ta oss fram till (eller tillbaka till) den vi egentligen är. Vår kärna. De eviga delen av vår själ eller vad man nu vill kalla det. Det finns ett väldigt stort och allomfattande metafysiskt perspektiv kring läkande.

Det väcker många reaktioner när man pratar om Healing. Många bilder och associationer. En del ser frikyrkliga tungomålstalande handpåläggningar, en del filippinska medicinmän som plockar ut suspekt kycklingleverliknande föremål ur människors buk utan att göra hål i huden, en del tänker charlataner och falska medium och en del blir kittlade och genuint intresserade.

Gemensamt för de flesta tror jag är att man tror att det är en särskild gåva som några få utvalda har fått. Något som man föds till att kunna eller göra. Inte nåt man kan gå i skola och lära sig, direkt. Man tror också att det är lite flummigt och ostrukturerat och att man måste tro på det för att det ska fungera.

Inget av det är sant. Man behöver inte tro på det ett dugg, det fungerar ändå. "Can't hurt, might help" brukar jag säga. Och gå i skola är precis det jag har gjort. Visst har jag lite påbrå, jag hade en farmor som kunde en väldig massa saker som inte alla kan, som visste mer än andra, kunde örter och dra tillbaka axlar som gått ur led. Men det mesta har jag lärt mig, genom att läsa, gå på kurser och nu sist en hel fyraårig utbildning som med lite extrakurser kan bli en bachelor of science i Healing Science.

Jag har också ett alla-kan perspektiv. Jag vet att alla kan. Vi har bara glömt. Och en del har förstås mer talang än andra, precis som på höjdhopp eller fingerfärdighet. Helt naturligt lägger vi ofta våra händer där vi har ont själva, eller där våra barn gjort sig illa. Så har man gjort i alla tider. Så gör vi fortfarande. Där börjar det. Healing till husbehov. Det kommer jag att arbeta med och utbilda om framöver. Och nu ska jag fortsätta skriva på det som började som ett blogginlägg och blev en kvarts bok.....

Höst. Nytt ljus. Nya tankar och idéer. En helt ny fas i mitt liv. Och en nystart på bloggen - så kan det gå! Har klarat mig ett halvår :-)
Mitt nya liv det närmaste året handlar om att ta mig tid att skriva, skapa, verkställa - att göra de saker jag drömmer om men aldrig har tid med. Ta tag i mina halv- eller ofärdiga manus. Sätta upp mina kurser. Åka ut och berätta om det jag brinner för. Ha tid för en gångs skull. Hinna med att tänka mina egna tankar till slut. Hålla kvar en av de flyende idéerna tills den ramlar ner och fastnar på papperet eller hårddisken. Våga kliva ut ur garderoben med sådant jag tror på och tycker är viktigt men inte riktigt kunnat prata högt om eftersom jag alltid haft så många roller och uppdrag.
Här är jag. Tämligen medelålders, även om jag blir förvånad varje gång jag ser mig i spegeln eller inser hur fort tiden gått. Lantlolla med skrivklåda, god administrativ förmåga och ett hjärta som brinner för att människor och jord ska må bra. Jag håller på med min healing, för både hästar och människor och fördjupar min respekt och kärlek till den för varje dag. Så mycket man kan göra, så mycket som går att förstå och förändra både i mitt liv och för andra med den kunskapen. Dessutom tar den aldrig slut - det finns hur mycket som helst att ösa ur. Jag har högar med böcker som jag läser, mängder av människor jag pratar med och massor av websiter och information att ta in! All den aptiten på kunskap, fördjupning och att göra tillgängligt vill jag använda, varje dag.
Allt det jag läst är inte bara för mig. Jag vill sprida det vidare, dela med mig, inspirera andra som jag blir inspirerad. Ett sätt är bloggen och den ska jag försöka använda. Till att prata klartext, stå för den jag är och det jag tror på och inte huka mig för att jag hamnar utanför det allmänt vedertagna.
Så kan det bli. Nu kör jag. Det känns fint!

Kära blogg

Ibland får man komma tillbaka till verkligheten. Landa i den, precis som den är. Lämna sina vackra illusioner och drömmar om hur livet borde kunna fungera bakom sig.

Just nu är det en sån landning för mig. I verkligheten, där jag befinner mig, bloggar jag inte. Sällan. Aldrig. Inte alls. Det blir bara inte av.

Efter att ha varit en flitig bloggare på Allehanda, blivit vänligt med tydligt sparkad därifrån för att min frekvens efter ett år började gå ner, fortsatt i egen regi och trott att det skulle bli bra, får jag nu inse att det är slut. Färdigt. Ingen mer blogg för min del.

Inte så att jag aldrig, aldrig kommer att blogga igen. Det kommer jag säkert. I en annan fas i livet. Ett annat skede. Kanske på ett annat språk, med en annan inriktning.

Skälen är flera. Men det viktigaste, just nu, är nog att jag hamnar i konflikt mellan mina inre tankar och det yttre innehållet. Fastnar i balansen mellan vad jag kan skriva och inte. Vad som är korrekt, uppfattas rätt och vad som egentligen rör sig där, i det man kallar medvetande. Det som kan vara men inte nödvändigtvis är, lokaliserat till platsen innanför skallbenen.

På en tidnings blogg är det en ganska lätt balansgång. Där håller man sig till det som fungerar i det yttre. Inte så att det behöver vara ytligt, men det ska vara tillgängligt och anpassat för att passa en särskild målgrupp. Nu är jag på egen hand och kan egentligen skriva vad jag vill. Då uppstår problemen.

Jag tänker förstås väldigt mycket. Precis som du och alla andra. Men hur intressant är detta för andra? Inte särskilt. Mitt liv händer mig, hela tiden. Precis som ditt händer dig. Men hur intressant är detta? Inte särskilt. Det är vardag, det är fest, det är lite äventyr och utmaningar emellanåt. Men mest intressant för mig och dagboken.

Jag har också så många olika delar av mig själv som samsas i samma trinda lilla kropp. En healer, en affärskvinna, en morsa, en latmask, en arbetsmyra, en fru, en älskarinna (nej hoppsan... där blev det inte riktigt publikt accepterat, väl?) och emellanåt en riktig bitch. En globetrotter, en hemmamysare, en matte och en skrivande varelse. Allt i en och samma. En av mina klienter trodde att jag var två olika personer när hon hittade mig. Men det är jag inte. Tror jag iallafall.

Därför blir det svårt för mig att hitta en linje på bloggen. En som håller ihop. En som jag tror andra kan vara intresserade av. Jag älskar att skriva, men behöver jag utsätta andra för att läsa mina drapor? Kanske inte.

En lång förklaring som leder fram till slutsatsen - jag slutar blogga och lägger ner den här sidan. Jag har dessutom åtagit mig nya uppdrag i min verksamhet som kommer att hålla mig mer än sysselsatt ett tag. Så det känns rätt. Tack till dig som följt mig. Tack till dig som kommenterat och deltagit. Tack till dig för att du finns och bidrar till mitt och allas vårt liv.

Sidan kommer att ligga kvar en vecka, sen rensar jag och plockar bort. Till dig som läser skickar jag en stor kram och en massa kärlek. Vi ses igen. I ett annat forum.

Hej då!