Min egen svarta hingst….

Foto Maja Berglind

Jaa, han är väl ingen hingst, egentligen, och inte är han riktigt svart heller, mera mörkbrun. Men han är faktiskt min. Och jag känner mig lite som Alec i böckerna, som sakta blir vän med det väldiga djuret.

Jag har blivit med häst efter tolv års uppehåll. Inte uppehåll med hästar, men någon egen har jag inte haft sedan jag väntade yngsta dottern. Då fattade jag beslutet, som nog är det enda jag verkligen ångrar i mitt liv, att sälja min häst som jag hade haft sedan han var fyra månader. Det blev en lång och tragiskt historia som tog en ände med förskräckelse, men den lärde mig väldigt mycket och faktiskt öppnade mig för den flerdimensionella relationen mellan människor och hästar. Det är en spännande historia i sig men den tar vi en annan dag.

Jag har aktat mitt hjärta sedan dess. Inte velat komma riktigt nära. Inte orkat ta in någon igen av rädsla för att bli besviken än en gång. Precis som det kan vara i kärleksrelationer mellan människor. Jag har inte på allvar velat ha någon häst, inte tyckt att jag haft tid, ork eller utrymme i mitt liv - eller i mitt hjärta.

Men så, för några år sedan, kom det en häst till vårt stall. Hux flux, sådär som det blir, så kom han. Flyttad från ett annat ställe, skadad och deprimerad. Han hade tappat kontakten med sin själ. Han gick långsamt ut i den nya hagen med huvudet sänkt och öronen sorgset fallande ut åt sidan och bara ställde sig i mitten utan att röra sig eller bry sig om att det fanns andra hästar där. Han såg stor, kantig, klumpig och raggig ut och hade ingen utstrålning alls.

Sakta kämpade vi för att få honom frisk och glad igen. Mest svärsonen som fått hand om honom förstås. Jag hjälpte till, med mina behandlingar, nån ridtur och lite pyssel. Efter en tid var det dags att starta igen, på travbanan. Vår fina häst som repat sig fint var väldigt spänd och den allmänna meningen var - Jaja, vi får se om det går, annars får vi väl skicka honom….  Jag såg honom då och visste att han förstod vad som stod på spel - när han äntligen vågat börja öppna sig för livet var det kanske slut? Jag hade ett långt "samtal" med honom då och lovade - vet inte vad som flög i mig riktigt - att vad som än hände på loppet dagen efter så skulle han inte behöva bli korv. Jag skulle ta ansvar för det.

Han åkte, sprang och gjorde det jättebra. Han är en väldigt starkt häst, både fysiskt och psykiskt. Efteråt när han kom hem stod han och bara lyste i boxen, så nöjd med sig själv och så stolt. Han tittade på mig som "hur kunde du tvivla?" men det kändes som om det var med ett litet småleende, om nu hästar kunde le!

Jag var ju tvungen att berätta för hästens ägare att den dag han inte tyckte att hästen skulle springa mer hade jag lovat att ta hand om honom - så jag sa att jag måste få köpa honom när hans dagar på banan var över. Ägaren bara skrattade, men vänligt, åt den fåniga tanten som tyckte hon hade pratat med hästen och sa att det där löser sig nog.

Sen var det som om hästen bestämt sig för att jag var hans människa. Han särbehandlar mig, väljer ut mig, tar hand om mig som en prinsessa. Han är så mjuk, så ömsint och så vänlig mot mig. Han balanserar min energi när jag är i obalans. Grundar ner allt som inte ska vara där och befriar mig, utan att själv ta åt sig något. När jag rider går han så sakta och försiktigt och lämnar alla löptendenser därhän. Vänligt promenerar han ut med mig. Stannar när jag klarar av att samla mitt inre stopp - kommunikationen genom munnen och bettet fungerar inte som på andra hästar. Den här har lärt sig att ju mer tryck man får i munnen, desto fortare springer man. Det här är också hästen som fick bremsas och tvingas för att ens kunna sela och ta ut. Visst är han lite ivrig i starten och just när man ska sitta upp. Visst känner man löphuvudet kicka in om man rider bredvid någon annan. Men så minns han, ja visst ja, tanten på min rygg, ok, vi tar det lugnt.

Och nu, för någon månad sedan, var hans travkarriär över. Vid nio års ålder anses man som gammal och eftersom hans ben inte ville bli riktigt bra nog för travet blev det dags för pension. Ägaren höll sitt löfte och skrev över hästen på mig. Sakta har vi satt igång ett helt nytt arbete, en helt ny fas i hans (och mitt) liv. Att bära ryttare innebär att man måste fördela om vikten, flytta den från framdelen bakåt. Man måste som häst bli stark i sina ryggmuskler och bakben för att orka och lära sig helt nya rörelsemönster som inte handlar om att trava så fort som möjligt på rakt spår. Böja sig, gå i cirklar, byta gångart, stanna på kommando, trava sakta och så småningom det mest förbjudna - galopp…

Försiktigt bygger vi från noll. Lär oss varandra. Hittar tillit och trygghet. Tränar små små saker. Hela tiden med kontakt som det högsta målet. Att lyssna på varandra. Inte bara han på mig, utan också jag på honom. Vad betyder det när det tar emot? Vad vill han? Varför är detta svårt? Har han roligt? Hur kan vi göra detta så att han blir så harmonisk som möjligt, ett jämnt flöde, jämn kontakt? Och så får man försöka undvika och "lära av" sådant som inte fungerar i det nya. Springa jämsides på travbanan är ingen briljant idé. Trava fort får man försöka låta bli. Livet är ingen tävling längre.

Det kan bli bra. Jag som alltid varit en dressyrsnobb, om än på intet vis framgångsrik, sitter på min "gamla travare" och tycker det är roligt. Rent av fantastiskt. Han är så känslig. Så uppmärksam. Så i kontakt i varje ögonblick. Och jag är annorlunda jag med. Mjukare. Djupare. Mer uppmärksam och lyhörd. Mindre inställd på min egen dominans. Mer medveten om när jag är rädd och när jag är lycklig. Och så tacksam för att få vara tillsammans med en varelse som han. Som valt mig. Och tillmakat sig in i mitt stängda hjärta. Tillsammans skapar vi något som blir vårt eget sätt att vara kentaur, att vara ekipage, häst-människa, tillsammans. Det kommer inte att se ut som traditionell dressyr. Men kanske är detta hästen jag kan förverkliga min gamla dröm tillsammans med - att rida helt utan sadel och träns, i full kommunikation i varje rörelse.

Hur det nu än blir med det är jag tacksam för Hästen i mitt liv. Att jag vågat öppna mitt stängda hjärta igen. Att jag får vara med om gåvan att vara vän med en häst på allvar och med just den hästen. Att den villkorslösa kärleken som finns där faktiskt gör skillnad på hela mitt liv. Tillsammans med honom och med andra hästar är jag faktiskt en bättre människa. Jag glömmer alla mina fel och brister, alla tankevurpor och spänningar jag alltid ägnar mig åt i relationer med människor. Jag bara ÄR. Väldigt nära min kärna, min essens, precis som han och alla andra hästar är alltid. De har inte glömt, eller förställt sig. De ÄR. Så jag och min nästansvarta, nästanhingst vandrar fram på vår egen lilla väg, till åtlöje tycker somliga, patetiskt tycker andra men vad spelar det för roll. Vi är vänner och vi har varandra och vi kommer att bli den bästa kentaur vi kan bli!