Multilingua

Så hamnade jag i Spanien. Norra delen, men rätt långt utanför Barcelona. Upptäckte tillsammans med vännen B. i taxin att vi nog verkligen klarat en av "färdigheterna" (skills) som vi utbildats i de senaste fyra åren... Surrender! Hur man nu översätter det... Nollkoll kanske?

Vi sitter alltså i en taxi, som nån annan har bokat, vi har ingen aning om vart vi ska, vi hade tom missat att vi anlände till olika terminaler...Vi vet inte vad klockan är, vad hotellet heter eller ens riktigt vad utbildningen handlar om som vi ska på!! Vi fnissar hysteriskt och inser att allt kommer att ordna sig, trots nollkoll. Det finns andra som vet vad de håller på med, tydligen. Taxichaufförer och sånt...

Så vi kommer fram och det är oerhört vackert! Det är grönt, havet är azurblått, klipporna rödgula, horisonten enorm och himlen hög och klar. Hotellet är stort och vindlande, troligen tillbyggt och ombyggt i många omgångar och ligger som ett fågelbo högst upp, längst ut på en klippa! Det är vackert och lite slitet och känns som om det var fint nog för kungliga en gång i tiden, men sen har förfallet vidtagit och nött det hela lite i kanterna. Även personalen tror jag :-)  Rara men lite förvirrade och ibland t.o.m lite småtokiga eller avvisande!

Framåt kvällen anländer resten av vårt gäng, the chickas... Här är vi allihop i solen, på ett arrangerat foto till en väns födelsedag! Alla är här utom I. från Portugal som har liten bebis och inte kommer ifrån...

Idag har kursen börjat. Drygt sextio. Allt översätts till både engelska och spanska. Jag kan väldigt lite spanska men njuter, lär, suger in alla ord och uttryck och verbformer... Tänk om jag lär mig... lite.. tänk! Framåt kvällen efter första arbetsdagen minglar vi lite och försöker göra oss förstådda hos dem som inte pratar engelska... Så jag upptäcker att jag faktiskt både förstår och kan prata lite franska och lite spanska!! Det är en sån känsla att stappla sig fram och göra fel och söka efter ord och ändå lyckas få den andre att förstå! Och själv förstå när de pratar! Lite tyska, lite portugisiska och italienska blir det också, inte för min del men runtomkring.

Jag njuter av smältdegeln av språk, röster, kulturer och personligheter. Av maten. Paella. Desserbuffe (livsfarligt... jag har klarat mig hela dagen idag, inte en efterrätt så lång ögat kan se, kors i taket!) Vänner. Ljuset. Havet utanför fönstret. Solen. Rosorna i trädgården. Av att livet kan vara bara skönt ibland. Inte så hårt arbete!

Och imorron bitti tidigt, inte bara för spansk tid, är det yoga, en timme, före frukost! Himmelrike...

Det var nog allt för idag. Har ett föredrag att förbereda till nästa vecka... de mailade idag och ville ha min presentation på fil ... Hmm... nja... den är inte RIKTIGT klar.... hmm... Så jag lär jobba på lite! Nattinatti 0ch kram till er alla där hemma!

På väg...

 

Jahaja...

Så var hon på väg igen, skitkärringen... trollpackan...

Med fullt utbredd packnoja, kämpandes för att komma ner till tio kilo för att jag var för snål att betala för incheckad väska (SÅ DUMT!!!) mitt i natten när jag ska upp fyra igen... sätter jag mig och skriver blogg..

Fick ju sparken från min gamla för att jag var så dålig på att uppdatera, och med den arbetsledare jag har nu (se bild ovan...) så kommer det inte direkt att bli lättare... Så jag kämpar på! Eller tycker att det är lite roligt.. Eller...

Ska till Barcelona, eller lite utanför. Har inte riktigt hunnit sätta mig in i vad det är jag ska göra än... Utbildning är det, så mycket vet jag. Psychonoetics, det vet jag också. Något känner jag till om vilka som ska vara där. Mina chickas, mina raraste vänner från Harry Potter-skolan kommer att vara där, de flesta. Solen längtar jag till. Och havet. Och slippa frosten. Och hösten. Tror jag fått en liten släng av höstblues sista veckan. Märkligt, när man verkligen inte har någonting i hela världen att klaga på... 

Så jag packar lite till. Måste duscha. Hitta mina skor. Hoppas jag klarar lilla väskan igenom incheckningen trots att den väger lite mer än tio... Bara väskan väger tre.... datorn säkert tvåochetthalvt... hua!

Jag har ju blivit med Macintosh, släpbar, begagnad men dock! TIll makens förtjusning, han som redan är frälst!

Har haft Londonbesök här i helgen. Klienter. Familjen har börjat plocka av tegelpannorna på logen som ska få nytt tak. Ungdomarna har kommit hem och tagit över hästjouren, puh! Livet snurrar på och nånstans mitt i virveln av allt som sker finns jag. I ett nav av lugn, där mycket snurrar runtomkring.

Var och hälsade på nytillskottet i bekantskapskretsen i fredags. Äntligen får jag träffa lille E. som blivit dryga två månader. Hans mamma, som är mamma för första gången, är nog den vackraste lilla mamma jag sett. Hon lyser. Ni vet hur det är när det bara blir rätt. När allt ramlar på plats och går som det ska. Alla hormonerna kickar in, barnet mår underbart, mamman är omtumlad och förälskad och ingenting är som förr. Att bara få kliva in i deras rum, i deras närvaro och känna, uppleva och minnas är en sån förmån. Jag blev kär också. I lille E. Och hans goa mamma som är så värd att få ha det som det är just nu. Jag har känt henne länge och sett förändringarna. Nu ser hon ut nästan som hon gjorde när hon var riktigt ung. Bara med mera djup. Helt underbart!! Mera bebisar åt folket!!! (såna som sover på nätterna och är goa och glada menar jag förstås...)

Gonatt världen. Och familjen. Och adjö ett tag. Vet inte hur mycket jag kommer att kunna skriva om ens något, men jag har lillMacen med mig så hoppet finns. Viva Espana och ha det gott här hemma!

Böcker

Måste bara skriva lite om en annan passion jag har - böcker! Eftersom jag ska börja en ny utbildning (Psychonoetics) nästa vecka har jag nyss beställt hem en hel bunt - det ligger väl sådär femton böcker i en härlig hög på mitt skrivbord som jag går och vankar runt och bläddrar lite i och läser lite här och där... Och någon som jag har börjat på.

Är oerhört förtjust i Linda Kohanov - hon finns inte översatt till svenska än vad jag vet, men hennes böcker om hur hästar relaterar till oss, andlighet och hur vi påverkas av hästarna i våra liv är helt fantastiska. "Riding between the Worlds" och "The Tao of Equus" är underbara och snart kommer "the Horse in my Cathedral" som jag faktiskt fått läsa ett provkapitel ur - skickat till mig direkt från författarinnan!

Älskar också Robin Hobb, eller Megan Lindholm som hon egentligen heter, som skriver tjocka, härliga fantasyböcker i trilogier, nu senast en om drakar.. De hänger ihop, de flesta och är i olika delar av samma värld. Patrick Rothfuss har skrivit Vindens Namn och sedan låtit oss vänta i flera år på uppföjaren, den har inte kommit än... Men den är helt fantastisk, även den i fantasy-genren!

Annars läser jag just nu Boktjuven av Marcus Zusak och The Psychology of the Future av Stanislav Grof. Samtidigt. Ja. Jag växlar lite. Beroende på vad jag orkar, roman eller facklitteratur. Så jag bär runt båda i huset.. och läser lite nu och då. Nuförtiden tillsammans med glasögonen som behövs - konstigt så det kan bli...

Fler i högen är Integral Spirituality av Ken Wilber, Wheels of Life, Leving Deeply, Presence, SOulCraft, Theory U...

Och andra absoluta favoriter i gränssnittet mellan mainstream science och komplementärmedicin är Larry Dossey, Bruce Lipton, Candace Pert och Lynne McTaggart - hennes "the Field" är en fantastisk bok för alla som känner sig skeptiska och naturvetenskapliga men ändå intresserade av att utvidga sin världsbild. I mötet mellan uråldrig mysticism och hypermodern kvantfysik - där ligger det nya tillväxtområdet noetik som jag alltså ska förkovra mig ytterligare inom.

Mer böcker kommer sen. Ska försöka slänga in lite som jag tycker är bra här. Har du bra tips så släng in dem, vill veta vad du läser och vad som inspirerar dig! Kram

Sinuskurva

Eller bergochdalbana, välj det som behagas....

Livspulsen. Expansion - stasis - kontraktion - stasis - expansion.... Ett ständigt pulserande på alla nivåer, alla frekvenser. Dagar. Hjärtslag. Humör. Kreativitet. Livslust. Allt pulserar i olika takt.

Idag var det lite lägre. En svacka. Allt går tungt. En hel del i samklang med vädret förstås. Jag är hästvakt. Alla täcken är blöta, alla hästar är lite nerviga och jag är trött. Flera uppdrag som ligger och trycker och jag hattar emellan utan att egentligen få något riktigt gjort. Inget att gnälla över. Bara konstatera.

Och acceptera! Det är nog det som är grejen, tror jag. Det jag börjar komma fram till, efter alla böcker jag läst och alla föredrag jag hört, alla smällar jag gått på och alla fantastiska saker jag varit med om. Allt handlar om att acceptera det som är, utan att värdera eller döma.

Många pratar om det. Icke-dömandet. Den totala acceptansen av nuet, sakernas tillstånd. Tao. Kanske är det Nalle Puh som är den enda upplysta varelsen i den här existensen. Han accepterar. Godmodigt. Det mesta. Vi andra dömer och värderar och tycker och tänker. Skapar skuld och skam och negativitet. De fantastiska "gurus" som predikar acceptans och tolerans - även de dömer, värderar. Det som är negativt, fult, dåligt, besvärligt, det ska bort.

Ändå tror jag att det är det som är mest värdefullt. Blockeringar och hinder som vägvisare till det vi behöver ta hand om för att kunna må bättre, bli friare, mer kreativa. Tänk om man verkligen, på djupet, kunde acceptera det som är jag. Inklusive dåliga dagar, ogjorda uppdrag, stökiga kök, trasiga naglar och extrakilon på rumpan. Tappade sugar och brustna principer och missade möjligheter. Det är jag. Sån är jag. Tänk om det var ok? Jag vet ju att det är det, på något sätt, men kan inte låta bli att gå och nöta och skämmas och förhålla mig till allt det jag inte gillar och inte vill vara....

Så idag var det lite ner. En höstdag även på insidan. Imorron är en ny dag. Kanske blir det snö. Kanske hinner jag lite mer imorron. Eller inte. Det blir som det blir. Mitt jobb är att hänga med och vara vaken och acceptera. Varje sekund. Varje timme och varje skiftning i det jag kallar verklighet. Jag gör så gott jag kan! Panta Rei - allt flyter! Kram

Tre hårda grabbar....

Jag har ju en man i mitt liv som är väldigt duktig på att fotografera. Därför brukar jag be honom om bilder till olika saker jag gör. Blogg t.ex. Möjligen borde då bloggen bli en kombiblogg, mannenåjag's blogg som vi gör tillsammans. I julas gjorde vi en bok tillsammans, som trycktes i bara några få ex men finns i pdf på nätet, fanns iallafall, på min hemsida, jag har nog plockat bort alla länkar nu. Det är lite kul, hans bilder och mina texter.

Idag bad jag honom som vanligt om en bild till bloggen och efter en stund kommer han med ett underfundigt leende och säger att han har skickat över en. Och vad får jag??? Inte en utan fyra!! Men ok. Jag tar med dem.
Här kommer de: Får jag presentera tre viktiga män i mitt liv och ett fenomen?!
Ta-ta-ta-ta-ra - fanfar, THE WELL PLAYERS!

Det här är Clas. Clas Bas. Filmare. Jockey. Ridande fotograf. Sjunger Mustang Sally så man får ståpäls. Vi lärde känna varann 1995 när han var teknikchef och jag var vd för TV4Bergslagen som det hette på den tiden. Han har lärt mig mycket. Inget är omöjligt. Det finns inga begränsningar. Livet är större än vi tror och hästar är inte farliga! Bland annat. Dessutom är han sambo med en av mina raraste vänner och pappa till två härliga ungar som börjar bli stora de också!

 Sen kommer Mats. Nät-Mats. Mannen med koll på de nya medierna. Och den gamla musiken. Folkmusiken från Sverige och rockmusiken från utlandet. En fullkomligt överbegåvad musiker som kan spela på allt, komponera och arrangera vad som helst och dessutom gör det! Ser du en snygg hemsida så har han gjort den. Han reser över Sverige och världen och lär oss andra hur vi ska hantera allt det där som finns precis vid våra fingertoppar, ute i cyberspace... Mig har han också lärt mycket. Om kärlek och att verkligen orka stå kvar i kärlek även när det blåser både orkan och cyklon samtidigt. Om lojalitet och vänskap. Om eldsjäleri. Om texter och ord. Och mycket annat.

Till sist förstås Tord. Tord Ford. Han har kört Ford i många år nu. Väldigt många. Kanske för många. Sen den här bilden togs har han slutat snusa, tack gode gud säger jag! Livet blev mycket lättare, åtminstone för mig, troligen inte för honom. Mannen som tar alla vackra bilder, men jag undrar om han verkligen har tagit den här? Många talanger har han, även utom fotograferandet. Han spelar. Sjunger. Underhåller och tokar sig. Där vissa andra lokala trubadurer (läs Dan Viktor) har gjort den låga svansföringen till sitt adelsmärke gör denne man precis tvärtom. Hans späda pojkkropp och fenomenala dansteknik och enormt genomarbetade version av Lena Ph's "det gör ont" har fått många kvinnor att falla ihop... om han får säga det själv iallafall. Vad de egentligen föll ihop av låter vi vara osagt... Han älskar whisky och leder whiskyprovningar. Han dressar upp i snygg eller mindre snygg 1700-tals-stass och presenterar Sätra Brunns historia för gäster som sina alias Erik Styvnacke eller Walentin Wolf. Om han lärt mig något?? Det tror jag vi spar... det ryms inte riktigt här på en liten blogg.

 

Till sist natten. Den mjuka augustinatten när Wellplayers avslutar säsongens sommarpubar på Sätra Brunn. Det här inlägget får bli en liten kärleksförklaring till musiken, till Brunnen, till alla som spelar där och det enträgna arbetet med sommarpubarna som nu, efter åtta somrar, börjar bli en institution. 60 stycken har det blivit genom åren. Till den första kom 7 personer. Till den andra kom femton. Till den tredje strax under trettio. Så har det fortsatt, uppåt i sakta mak. Denna sommar tror jag inte det var under trehundra en enda gång och omkring tusen som mest. Det är ett fenomen, faktiskt, även om jag varit med och skapat det själv. En härlig "byfest" där alla är välkomna, inget inträde, god mat och ädel dryck och sommarstämning. Sen får man lämna en slant i utträde när man går, om man vill och tycker man har råd. Tack vare detta kan pubarna fortsätta, eftersom så många gör det och bidrar med en slant, förutom att de handlar öl och mat! Kom nästa sommar, all info finns på www.satrabrunn.se

Förresten kan man investera i samma brunn nu om man vill. Dra sitt strå till stacken för att den ska kunna överleva som sammanhållen enhet. Jag har ju hoppat av förstås, men stödjer förstås brunnen ändå! Min karriär har ju varit spikrak där - började som tf vd för åtta år sedan och nu har jag avancerat till sommarvikarie i receptionen! Det är grejor det!  KRAM

Tystnad

Imorse, söndag morgon, gick jag ut tidigt till hästarna. Jag är ju hästvakt denna vecka och har eget ansvar för sex stycken - min äldstadotter och hennes sambo som i vanliga fall sköter om allt detta är på välförtjänt semester och hälsar på sin lillebror (min son alltså!) som ju jobbar på Gran Canaria just nu. Det där med hästvakt och mockning och täcken och foder och olika hagar och passning är ett kapitel i sig, det kommer nog mer om det sen...

Men det som var så fantastiskt i morse var tystnaden!

Vi bor ju mitt i skogen. Vi har knappt några grannar, dem man ser är långt bort. Ändå bor vi nära stora vägen, så det är ett ständigt brus av trafik som jag knappt märker längre men som är ständigt närvarande.

I morse var det tyst. Söndag morgon. Långtradarna kör inte. De flesta ligger hemma på örat och sover. Det har nyss blivit ljust och det är kallt och kristallklart. Inte en vindpust. Frost i gräset. Nästan alla löv har fallit av träden och åkrarna ligger bruna och nakna. Det var så tyst men tystnaden var enormt innehållsrik och jag kände mig som flyttad till en annan värld. En mycket större värld. Men fler nyanser, mer rikedom, mer utrymme och mer information. Det var tyst, men egentligen inte alls tyst.

Jag HÖRDE! Jag kunde höra alla de små ljuden, och från långt bort! Någon som slog i en dörr på andra sidan ån. Biffkorna som råmade hos grannen flera kilometer härifrån. Fåglarna. Jag hörde till och med rådjuren som flydde ur hästhagen när jag kom ner med hästarna. Det kändes som om jag hörde himlen, luften, marken och vattnet, rent och oförstört, så som världen är avsedd att vara. Så mycket information och intryck som jag i vanliga fall inte har tillgång till för att trafikljuden ligger som en täckande matta i vägen.

Tystnad håller på att bli en bristvara. Eller tystnad, helt tyst, absolut tyst, tror jag inte man vill ha det, eller ens att man mår så bra av. Men utrymme där bara naturen låter. Det finns platser på jorden där det är tyst, norra Sverige till exempel. Eftersom jag är uppvuxen där, om än i en liten stad, tror jag att jag är van och beroende och har någon sorts grund i mig för hur det "ska vara". Här är det sällan tyst. Inte ens mitt ute på en sjö eller längst in i svampskogen. Man hör alltid ljuden från människornas konstruktioner. Bilar, tåg, flyg, fabriker....  Vi fyller våra liv med ljud, fläktar, elektriska motorer och andra prylar, skvalmusik, telefonsignaler. Det fullständigt hjärndöda plingandet från lilladotterns tevespel som kan göra mig galen...

Jag behöver tyst. Jag längtar till tyst. Ändå är till och med mitt gamla, omoderna hus på landet fullt med ljud. När jag är ensam stänger jag av märker jag. Aldrig nån teve som står och pratar, ingen radio, ingen musik, jag går och drar ur apparater och stänger av sånt som surrar och låter. Jag plockar till och med ur batterierna ur en del klockor. Men det är ju så sällan jag är ensam. När familjen är hemma är det buller och bång för det mesta... Det är ju härligt det också, på sitt sätt.

Men jag tror jag behöver skapa en tyst tillflyktsort för mig själv. Och kanske för nån annan som fungerar som jag. Var och hur har jag ingen aning om. Än. Men det löser sig...

Vatten

I fredags kväll var jag på Hasseludden utanför Stockholm och lyssnade på dr. Masaru Emoto http://www.masaru-emoto.net/ som var i Sverige och berättade om sin forskning kring vatten.

  Körsbärsblommor

Dr. Emoto använder vatten av olika kvalitéer och vatten som influerats av bilder och ljud och fryser ner 1 ml i varje petridisk. Sen fotograferar han kristallerna som bildas och de har olika form och uttryck beroende på var de kommer ifrån och vad de blivit "impregnerade" med. 

Fujiwara

Den här kristallen kommer från Fujiwara dammen i Japan och mår inte lika bra som den ovan som influerats av körsbärsblommor. 

Hans teori går ut på att vatten är informationsbärare. Att det tar till sig och bär med sig information av olika slag och att påverkar sin omgivning med detta. Teorin är förstås mycket mer komplex än så, men bara det påståendet vänder ju upp och ner på många saker.

Tänk t.ex att vi består till 70% av vatten som vuxna, och i ännu högre grad som foster och små barn. Om det vatten vi då har i vår kropp har information som påverkar oss blir det ju mycket viktigt hur vi hanterar det vattnet. Att vi dricker bra vatten. Att vi inte utsätter oss och vattnet i vår kropp för saker som det inte mår bra av, oljud, konflikter, gifter och annat. 

Tänker också att mysteriet med homeopati som egentligen inte alls kan fungera men ändå gör det kan ha en del av sin förklaring här. Om ämnet som man börjar späda ut sätter sina energispår i vätskan som späder ut, så att till slut är ämnet borta men "minnet" av det finns kvar i vätskan och har effekt på kroppen. 

Fascinerande. Även om man inte köper alltihop rakt av behöver man ju inte göra som större delen av det vetenskapliga etablissemanget och bara frysa ut eller inte ta notis om forskning som faller lite utanför ramen. Tankesättet är spännande och omvälvande och kan kanske bidra till att förändra vårt synsätt som Laval gjorde när han upptäckte bakterierna.

Kanske också en brobyggare mellan den gamla "humoralpatologin" som ansåg vattnet läkande och vattnets kvalitet avgörande för hälsan - det som vi på nittonhundratalet slagit bort som vidskepelse eller vantro kanske inte var så helt tokigt ändå? 

Spännande, hur som helst! Kram

Tidsresor...

Har haft en kär vän på besök. Vi gick gymnasiet ihop, för länge sen, däruppe i norr. Vi är väldigt olika och ändå känns det som så bekant. Vi ses sällan. När vi ses fortsätter samtalet där det slutade sist. Vi känner varann så väl. Det finns inga masker eller förställningar. Bara sant. Vi vet varandras framsidor och baksidor. Det är så tryggt och så fritt. Kärlek. Ovillkorlig. Precis som hon är, så älskar jag henne. Så vacker. Så klok. Så lojal. Så nära. Så inihelvete stark och modig.

Att mötas igen blir som en resa genom tiden varje gång. Jag blir arton igen. Dialekten ramlar tillbaka och de välbekanta, främmande ljuden formas i min mun som de gjorde då. Jag fnissar åt samma saker. Vi minns tillsammans. Hur vi var. Hur andra var. Vi följer tidslinjerna framåt. Vad hände med den? Och honom? Och "hon dära" vad hände med henne tro? Vi uppdaterar nuet. Vem är du nu? Vem är jag? Vad har vi levt igenom sen sist? Jag reser fram och tillbaka i mitt liv och känner mig egendomligt berörd och naken. Sårbar. Och älskbar på samma gång. Genomskinlig.

Våra döttrar, de minsta. Inte riktigt lika gamla men ändå hittar de varann. Jag hör min lilladotter flytta sitt språk och anpassa, precis som jag alltid gjorde. Jag bytte tungomål, mellan norr och söder. Det var som två separata verkligheter jag levde i, sommaren på västkusten och vintern i norr. Var och en hade sin dialekt, så skild åt att det föreföll vara olika språk. Jag kunde inte hålla kvar, utan bytte, anpassade. Det gör lilladottern också. Redan efter några timmars inflytande av norrländskan. Det är lite roligt.

Så kärlek. Idag. Till tiden och historien och gamla, ljuvliga vänner som finns kvar i mitt liv. Till hösten och ljuset och löven som virvlar runt på min veranda. Till det onda som värker ut och slätas till. Tack, livet. Kram!

Heja Tina!

http://harpasione.blogg.se
Vill passa på att rekommendera en blogg som berör mig enormt mycket. Tina är nog en av de modigaste och starkaste människor jag känner till. Jag känner henne inte på riktigt men gläds åt att få följa hennes blogg.

Min "gamla" blogg ligger kvar ett tag till, ska se om jag kan flytta över det materialet sedan, www.salaallehanda.com/bloggar/kajsassala
om någon skulle vilja kolla det jag skrivit förut under ca 1 år.

Kram!

Att föra någon varsamt.....

Att föra någon varsamt.....
                                       ...tillbaka till sig själv.

Jag läste det som en definition för några år sedan. Kommer faktiskt inte ihåg vem som sa det och i vilket sammanhang men meningen satte sig. Sedan dess har jag använt den många gånger och i många sammanhang. Inte bara använt den, utan levt den. Det är nämligen det jag håller på med. Först och främst med mig själv. Men även med andra. Att fortsätta att hitta mig, vad som är jag, vad som inte är jag, vad jag kan, vad jag vill, vad just mitt bidrag kan vara. Det känns som om det renodlas för varje år, för varje dag. Onödigt faller bort, svårigheter slits igenom och blir mindre svåra och mer framträder det som är det egentliga... på en gång synligt och inte synligt.

Jag lever det också i mitt förhållande till andra. Allt jag gör med EnergiMedicinen och behandlingarna - det går ut på att stödja en människas energisystem och kropp att hitta tillbaka till sitt optimala, naturliga fungerande.  Jag gör det med mitt konsultande i olika former. Stödja små företag att utvecklas handlar till exempel väldigt mycket om att hitta och bygga vidare på styrkor, det människorna är bra på och de förutsättningar företaget har. Att föra någon varsamt.... tillbaka till sig själv. Inte dra iväg åt fel håll, sprida ut sig för tunt, göra något som man borde men inte vill - det håller inte i längden. Med ekonomistyrning - att med hjälp av siffrornas tydliga språk kring vad som fungerar och inte hjälpa till att för någon varsamt....

Jag tror kanske att det var en definition på kärlek. På ömsesidighet. På mening. Att inte försöka springa ifrån. Komma undan. Gömma sig. Låtsas. Förställa sig. Utan bara bli mer sig själv. Jag minns en gammal dam som skojade och sa att hon blev mer och mer en karikatyr av sig själv för varje dag som gick. Ser man det från andra hållet är man kanske bara en otydlig avspegling av sig själv när man är yngre. Sen blir man tydligare, mer definierad och utmejslad. Jag älskar att se någon få det där förklarade uttrycket i ansiktet som uppstår när en pusselbit ramlat på plats, när en insikt lyser upp medvetandet. När en försvunnen, förlorad eller glömd bit av mig själv återvänder av ena skälet eller andra. Och jag älskar när det händer mig.

Aldrig blir jag färdig, tror jag. Kanske ingen annan heller. Men för varje dag, varje år hittar jag lite mer. Kommer hem. Slappnar av. Faller tillbaka in till det som är sant. Och om jag kan stödja någon annan i den resan genom att se och våga säga det jag ser kommer jag att göra det. Så mycket jag kan. Så mycket jag får.

En liten höstbild till lägger vi in idag som reflektion på det! Foto Tord Berglind.
Kram

Ljus och leenden....

Försöker så smått summera dagen och hittar två teman som genomsyrat den. Ljus. Och leenden. Två kanske självklara saker som ändå betyder så enormt mycket, åtminstone för mig.

Jag älskar ljus. Av alla de slag. Höstljus inte minst. Det är så otroligt vackert, alla de gula färgtonerna mot himlen som kan vara så oändligt blå och klar, det känns som om det är högre än annars, himlavalvet över mig. Stearinljus och brasljus att kura in sig kring när kvällen och kylan faller på värmer inte bara kropp utan själen också. Det är varmt, ombonat, mysigt och stilla.

Det blev en liten ricinfröstängel också idag, från rabatten härute. Mycket hästgödsel så blir de så fina så!

Leenden då. Jaa, inte kom jag upp till de fyrahundra som ett litet barn tydligen fyrar av i genomsnitt en vanlig dag. Men jag har tänkt på det idag. Varit medveten om att jag ler och gjort det någon extra gång. Sugit i mig skönheten i de leenden jag mötts av idag. Ganska många har det blivit, när man tänker efter!

Jaa, och så har jag jobbat, fixat och trixat, rett ut lite bokföringshärvor, ätit middag med goda vännerna Ö och E som kom på besök, lilla E som inte är så liten längre har jag inte sett på ett halvår och oj så hon lyste! Underbart att skåda! Sprungit en sväng i skogen med lilladotter, valp och stora hunden, vackert, mjukt underlag och lite tungt i benen, har sprungit väl många dagar i följd nu. Det får bli lite annan motion några dagar nu.

I posten anlände en underbar bok om Hatha Yoga och symbolspråket i asanas, de olika positionerna. Den finns inte att köpa längre, men Amazon.com har ju begagnade böcker också - finurligt värre! Så jag hittade den och idag kom den, snabbt och lätt. Dags att läsa! Annars läser jag om hundraåringen som gick ut genom dörren och försvann, av Jonas Jonasson, underfundig, härligt språk och väldigt rolig! Och en valpbok förstås, som jag lånat av vännen L. och som får varenda litet "fy" som ramlar ur mig att brännas i samvetet. Nu blir det inga mer fy för strumpor och söndertuggade krukväxter med tillhörande krukor. Det är världsligt.

Frosten biter ute och det är dags för te och brasa och bok. Godnatt, och kram!

På egna ben...

Så var min tid som redaktionell bloggare på den lilla lokaltidningen slut. Ut i stora bloggosfären på egna ben vinglar jag utan någon större riktning eller kompetens. Ändå känner jag att det är roligt att fortsätta, att utveckla i ett annat forum som kan vara friare och mer troget den jag är och det jag egentligen brinner för.
Jag kommer att fortsätta skriva om stort och smått, om livet, om metafysiska funderingar och väldigt jordnära ting. Om integrativ och komplimentär medicin, härliga människor, bra böcker och hemgjord äppelmust. Utan inbördes ordning.

På svajande ben men inte helt utan riktning. Nu bär det iväg. Varje dag blir det inte. Men då och då. Kanske är detta verktyg lättare att hantera från olika datorer i olika länder där jag hamnar nu och då. Förhoppningsvis. Ska också försöka lägga ut lite av Tords fina bilder som kan väcka tankar och reflektion. Välkommen att följa med och bli min vän i det här lilla universat. Eller min kritiker. Eller vad du vill. Välkommen hur som helst.

Echinea Purpurea från min rabatt innan frosten tog den inatt...

Kram!